Category Archives: Scandinavian

Skyddsjakt på skarv hotar andra arter

(SOF 2017-08-03)

Debatten om skarvens vara eller inte vara, eller för den delen dess påverkan på fiskbestånd, förefaller oändlig. Vi inom BirdLife Sverige uppfattas av vissa som kategoriska ”skarvkramare” med mycket begränsad förståelse för de problem som skarven kan orsaka. Så är dock inte fallet. Vi önskar finna praktiskt genomförbara lösningar på problematiken, även om det sannolikt innebär att skarvar kommer att avlivas. I slutändan hoppas vi så klart att såväl husägare som fiskare, fiskbestånd och fåglar ska kunna existera i någorlunda harmoni.

För att lösa uppkomna konflikter med främst fiskare och husägare ger länsstyrelser under vissa omständigheter tillstånd till skyddsjakt. Denna skyddsjakt kan vara befogad och rimlig, om den utförs enligt gällande föreskrifter. Problemet är att verkligheten ofta ser annorlunda ut.

I ett fall nyligen uppmärksammades hur jägare, sannolikt med tillstånd för skyddsjakt, hade monterat upp ett gömsle och skarvsilhuetter på ett skär där det häckade bl.a. silltrut och skräntärna, som båda är särskilt skyddsvärda arter. Ett sådant förfarande kan i värsta fall vara tillräckligt för att spoliera en hel häckningssäsong för trutarna och tärnorna. Häckningsutgången i detta fall är okänd.

Jägarnas förfarande var också ett uppenbart brott mot skyddsjaktsbeslutet. Jakten får nämligen bara utföras om den så kan göras utan påtaglig skada för andra arter. I det aktuella fallet var jakten dessutom bara tillåten inom 300 meter från fiskeredskap, men vid en kontroll fanns inte några sådana ens inom minst 500-600 meter.

Vidare är det inte tillåtet att, utan särskilt tillstånd, locka skarvar att landa på ett skär med hjälp av vettar, vilket de uppsatta silhuetterna var tänkta att fungera som. Förbipasserande skarvar visade dock inget intresse för skarvsilhuetterna, så istället avlossade de tre jägarna minst sex skott mot en förbipasserande flock på ca 50 meters höjd (alldeles för långt för acceptabel risk för skadskjutning!). Resultatet blev att en skarv föll i vattnet. Mot denna skarv avlossades sedan ytterligare sex skott, varefter den konstaterades vara död.

Även om skyddsjakt generellt bör undvikas under häckningstid, både för att minska störning av andra arters häckning samt utifrån ett djuretiskt perspektiv mot de skarvungar som svälter ihjäl om en förälder blir skjuten, så kan vi acceptera att skyddsjakt kan behöva utföras i anslutning till exempelvis fiskeredskap och utsättningsplatser för fisk under vår/sommar. Under sådana omständigheter är det emellertid av mycket stor vikt att ovan angivna villkor om hänsyn till andra arter preciseras för den som ansökt om tillståndet.

Sådana händelser som i korthet beskrivits här ovan kanske kan öka förståelsen för varför vi ofta är kritiska till att skyddsjakt beviljas till sådana som uppenbarligen ignorerar gällande lagar och regler. Vi anser att det är länsstyrelsen ansvar att utöva en ökad tillsyn av att villkoren i skyddsjaktsbeslut efterlevs.

Läs originaltexten här

Härfågel häckar i Skåne

(SOF 2017-08-04)

Härfågeln räknas (tillsammans med kungsfiskare, biätare och blåkråka) till de fyra “praktfåglar” som många av oss medelålders och äldre fågelskådare drömde om att någon gång få uppleva när vi bläddrade i den klassiska “Fåglarna i färg” av Sigfrid Durango. För många har det kanske också blivit verklighet, eftersom Sverige relativt ofta besöks av härfåglar (främst söderifrån). Chanserna lär dessutom öka framöver, då arten förutspås flytta sitt utbredningsområde norrut i takt med klimatförändringar.

Under 1800-talet var härfågeln en ganska vanlig häckfågel i sydöstra Sverige, men i början av 1900-talet försvann den. På 1980-talet fanns åter häckande härfåglar på Öland och Gotland och även om antalen förefaller ha blivit betydligt färre på 2000-talet så konstateras häckningar då och då. I Skåne har häckningar varit extremt sällsynta, så nyheten som släpptes igår är något alldeles extra!
Nu har nämligen en häckning offentliggjorts vid Ravlunda skjutfält i Skåne. Anledningen till att man går ut med en så exklusiv häckning är att ungarna nu är flygga och bedöms tåla lindrig form av störning. Vår generella inställning är att så många som möjligt ska kunna njuta av såväl vanliga som ovanliga fåglar i Sverige, utan att fåglarna tar skada. Besökare förväntas givetvis lämna vederbörligt hänsynsavstånd. Uppgifter om fyndet finns bl.a. på Artportalen.
Härfågeln häckar i jordbruksbygder, ofta i närheten av öppna betade marker, där den oftast letar efter småkryp i marken (eller ko-/hästspillning) med sin långa och böjda näbb. Äggen läggs gärna i trädhål, men i mer trädlösa landskap kan stenmurar vara ett fullgott alternativ.

Danmark får ingen unge kongeørne i år

Jan Skriver 12 juli 2017)

De fire ynglende kongeørnepar i Nordjylland, der huser den samlede danske bestand, har i år deres ringeste ynglesæson nogensinde. For første gang i knap 20 år glipper det med frugtbarhed blandt de store rovfugle. Koldt vejr, alderdom og æggetyve blandt rovdyr kan være blandt forklaringerne på den golde sæson

Efter knap to årtier med frugtbarhed og stor stabilitet på hjemmefronten blandt Danmarks ynglende kongeørne ender 2017 som en sæson uden nyt liv.

Det er formentlig et sammenfald af uheldige omstændigheder, som bevirker, at der ikke kommer unge danske kongeørne på vingerne denne sommer. Og der er næppe grund til panik på artens vegne de kommende år, mener ornitologen Tscherning Clausen, der er Dansk Ornitologisk Forenings (DOF) artscaretaker for kongeørnen. Han samler alle data om ørnene, og sammen med fire redekoordinatorer holder han et vågent øje med udviklingen i bestanden.

”Indtil i år har de danske kongeørne været usædvanligt frugtbare, hvis man for eksempel sammenligner med deres svenske artsfæller. De danske ørne har indtil 2017 fået unger på vingerne 18 år i træk. At det glipper i år, kan måske skyldes et meget koldt vejrlig netop i den periode, hvor ørneæggene klækkede. Det kan også spille ind, at alderen begynder at trykke hos i hvert fald et af parrene. Og måske spiller rovdyr som mårer en rolle som æggerøvere. Vi har på ørne-webben hos DOF set, at en husmår er i stand til at kravle op i en havørnerede og æde æggene. Det samme kan ske for kongeørne”, siger Tscherning Clausen, der påpeger, at store rovfugle ofte springer en sæson over, uden at det nødvendigvis påvirker deres tilstedeværelse året efter på et givent territorium.

Svenske ørne holder pauser

”Fra Sverige ved vi, at kongeørne ganske ofte tager en pause med ynglen. Nogle gange kan de springe en sæson over hvert andet eller tredje år. Her må vi sige, at de danske ørne til sammenligning har været ekstremt stabile og frugtbare lige siden artens indvandring. For eksempel har ørneparret i Høstemark Skov i Lille Vildmose fostret en flyvefærdig unge 14 år i træk. I år er første sæson, det glipper for parret, hvor fuglene er omkring 20 år gamle. Selv om kongeørne formentlig kan blive op imod 25-30 år i naturen og i fangenskab endnu ældre, kan alderen måske begynde at resultere i en ringere frugtbarhed hos Høstemarkfuglene”, siger Tscherning Clausen.

Lovende start, skidt finale

Tidligt på sæsonen 2017 så det ellers lovende ud for de fire kongeørnepar i henholdsvis Store Vildmose, Hals Nørreskov samt Høstemark Skov og Tofte Skov i Lille Vildmose, oplyser DOF’s artscaretaker.

Det nye ynglepar, der i 2016 etablerede sig i Store Vildmose, byggede i år en ny rede, men parret opgav tidligt 2017-sæsonen. I Hals Nørreskov, hvor ørnene har ynglet siden 2007, opgav parret i begyndelsen af juni.

Også i Tofte Skov, hvor et nyetableret par byggede rede, og i Høstemark Skov, hvor de erfarne ørne residerer, tegnede det godt tidligt på foråret.

”Fælles for alle parrene har været, at de formentlig har nået at lægge æg og ruge en tid, inden det er gået galt. På sin vis er det ikke overraskende, at de nyetablerede ynglepar i Store Vildmose og det i Tofte Skov mislykkes med familielivet. Det ser man ofte hos store rovfugle. Men vi er overraskede over, at de veletablerede og meget stedfaste ørne i Hals og Høstemark fejler i år”, siger Tscherning Clausen.

To nordjyske revirer på vej

To af fire unge kongeørne, som i forskningens tjeneste er udstyret med GPS-sendere, sender fortsat data om deres færden i landskabet.

Begge disse fugle giver på sin vis løfter om fremtidig frugtbarhed, for de opholder sig meget stabilt i velegnede yngleterræner for kongeørne.

”Den ene af de GPS-mærkede ørne har længe holdt til i moserne nord for Frederikshavn, hvor Råbjerg Moses store uforstyrrede flader må betragtes som et realistisk kommende fast revir for kongeørn. Også den anden GPS-ørn har realistiske muligheder for at etablere sig i det område, hvor den længe har holdt til. Det er nemlig i Hals Sønderskov, der ligesom Hals Nørreskov må siges at være et gæstfrit ørneteræn”, siger Tscherning Clausen.

Nye ørneterræner i sigte

Trods den ringe sæson 2017 har de danske kongeørne gjort deres til at give arten luft under vingerne. I alt er der fostret 37 udfløjne unger i Danmark i perioden 1998-2016. Der menes at være plads, føde og territorier til måske en halv snes kongeørnepar i det danske landskab.

Ovstrup Hede ved Herning og Borris Hede øst for Skjern er realistiske mulige ynglesteder. Også Randbøl Hede og Harrild Hede i Sydjylland, der tidligere har haft besøg af kongeørne, er potentielle yngleområder.

Der skønnes også at være muligheder for flere par kongeørne i Thy, Hanherred, og i de store hedeplantager i Midtjylland. Også Vendsyssel kan komme yderligere med som ørneterræn, blandt andet i Jyske Ås-området.

Bonapartemåger på Island Bonapartemåger på Island

(Henrik Haaning Nielsen 25 juni 2017; Photo Jens Frimer Andersen)

 

Danske kunstnere for Natur og Miljø besøgte i år Island. De stod for intet mindre end en ornitologisk sensation, da de opdagede et ynglepar af bonapartemåge! Der er tale om det første ynglefund i Vestpalearktis!

Vi er en gruppe danske naturkunstnere på tegne/fugle tur til Vestfjord-landet. På en tur den 9. juni bliver jeg ved et strandkær, i en mindre hættemågekoloni, opmærksom på hovedet af en mindre måge  som har et tydeligt  sortgråt hoved og sort spinkelt næb, tydeligt afvigende fra de hættemåger med brune hoveder som den står iblandt.

Danske kunstnere for Natur og Miljø besøgte i år Island. De stod for intet mindre end en ornitologisk sensation, da de opdagede et ynglepar af bonapartemåge! Der er tale om det første ynglefund i Vestpalearktis! Jens Frimer Andersen har været så venlig at sende beskrivelsen af hændelsesforløbet da han opdagede bonapartemågerne: Vi er en gruppe danske naturkunstnere på tegne/fugle tur til Vestfjord-landet. På en tur den 9. juni bliver jeg ved et strandkær, i en mindre hættemågekoloni, opmærksom på hovedet af en mindre måge som har et tydeligt sortgråt hoved og sort spinkelt næb, tydeligt afvigende fra de hættemåger med brune hoveder som den står iblandt.

Det er solskin og godt medlys. Afstanden er ca 80-100 meter. Tænker først dværgmåge adult, men da fuglen efter få sekunder letter viser den overvinge som Hættemåge. Det må være en af amerikanerne med mørk hætte – Præriemåge eller Bonapartemåge??? Nu let panisk får jeg gjort de andre, Westy Ebbesen og Dorthe Kudsk, opmærksom på fuglen, mens jeg konsulterer “Fugle i felten”. Sagen er klar: Bonapartemåge adult. Fuglen forsvinder let blandt de flyvende Hættemåger, men efter et stykke tid bliver jeg opmærksom på terneagtige skrig over vores hoveder, og ser, at det er bonapatemågen som meget heftigt og vedholdende skrigende mobber os med 5-6 dyk, ned til 2 meter fra os, for så at trække ind i kolonien igen. Optrinnet gentager sig 5-6 gange med en serie af dybe dyk,skrigende, for så at trække sig tilbage til kolonien. På intet tidspunkt reagerede Hættemågerne på vores tilstædeværelse. Vi opholdt os hele tiden på grusvejen for at undgå forstyrrelse. Ved 3 lejligheder så vi fuglen/fuglene flyve i display med dybe dyk med stejle vendinger på toppen, hvor der  drejes i luften, så fuglen næsten flyver på ryggen et kort øjeblik. Ved et tilfælde sås 2 fugle samtidig. Det er solskin og godt medlys. Afstanden er ca 80-100 meter. Tænker først dværgmåge adult, men da fuglen efter få sekunder letter viser den overvinge som Hættemåge. Det må være en af amerikanerne med mørk hætte – Præriemåge eller Bonapartemåge??? Nu let panisk får jeg gjort de andre, Westy Ebbesen og Dorthe Kudsk, opmærksom på fuglen, mens jeg konsulterer “Fugle i felten”. Sagen er klar: Bonapartemåge adult. Fuglen forsvinder let blandt de flyvende Hættemåger, men efter et stykke tid bliver jeg opmærksom på terneagtige skrig over vores hoveder, og ser, at det er bonapatemågen som meget heftigt og vedholdende skrigende mobber os med 5-6 dyk, ned til 2 meter fra os, for så at trække ind i kolonien igen. Optrinnet gentager sig 5-6 gange med en serie af dybe dyk,skrigende, for så at trække sig tilbage til kolonien. På intet tidspunkt reagerede Hættemågerne på vores tilstædeværelse. Vi opholdt os hele tiden på grusvejen for at undgå forstyrrelse. Ved 3 lejligheder så vi fuglen/fuglene flyve i display med dybe dyk med stejle vendinger på toppen, hvor der drejes i luften, så fuglen næsten flyver på ryggen et kort øjeblik. Ved et tilfælde sås 2 fugle samtidig.
De flyvende fugle er lidt mindre og mere elegante terne/dværgmåge-agtige end hættemågerne. Hætten er tydeligt gråsort i godt lys, med hvide halve øjenringe. Overvingen meget lig Hættemåge, med grå tone og hvid kile på håndens forkant, afgrænset af en smal sort bagkant på hånden. Undervingen er helt lys med gennemskinnelig hånd og sort havterneagtig bagkant. Hætten er mere lige afsat/afskåret ind Hættemåge. De næste efterfølgende dage, både D.10 og 11/6 besøger andre erfarne ornitologer fra vores gruppe bl.a. Niels Peter Andreasen, Marco Brodde, Niels Knudsen, Ole Runge og Lise Phlug, stedet og begge dage ser de positivt 2 fugle og oplever gentagende gange den hefDe flyvende fugle er lidt mindre og mere elegante terne/dværgmåge-agtige end hættemågerne. Hætten er tydeligt gråsort i godt lys, med hvide halve øjenringe. Overvingen meget lig Hættemåge, med grå tone og hvid kile på håndens forkant, afgrænset af en smal sort bagkant på hånden. Undervingen er helt lys med gennemskinnelig hånd og sort havterneagtig bagkant. Hætten er mere lige afsat/afskåret ind Hættemåge. De næste efterfølgende dage, både D.10 og 11/6 besøger andre erfarne ornitologer fra vores gruppe bl.a. Niels Peter Andreasen, Marco Brodde, Niels Knudsen, Ole Runge og Lise Phlug, stedet og begge dage ser de positivt 2 fugle og oplever gentagende gange den heftige mobbeadfærd fra bonapartemågerne når de står på grusvejen nær kolonien.tige mobbeadfærd fra bonapartemågerne når de står på grusvejen nær kolonien.

 

Bonapartemåge er udbredt primært i Canada og Alaska i taigazonen, hvor de primært yngler i gran- og lærketræer og kun undtagelsesvist på jorden, som det er sket i år i Island.

Lokale Yann Kolbeinsson er kontaktet og han vil besøge lokaliteten i den kommende uge.

Hold øje med nyt på Facebooksiden Birding Iceland.

Bonapartemåge er udbredt primært i Canada og Alaska i taigazonen, hvor de primært yngler i gran- og lærketræer og kun undtagelsesvist på jorden, som det er sket i år i Island. Lokale Yann Kolbeinsson er kontaktet og han vil besøge lokaliteten i den kommende uge. Hold øje med nyt på Facebooksiden Birding Iceland.

Storkesæsonen fusede ud i regn, rusk og kulde

(Jan Skriver 6 juli 2017)

Forårets spirende optimisme på storkefronten er afløst af kolde kendsgerninger. Danmark huser i år kun to par hvide storke, der trods en lovende start blot har udsigt til tre flyvefærdige unger

af

Ynglesæsonen 2017 for den hvide stork i Nordvesteuropa tegnede i det tidlige forår lovende med storkevenligt trækvejr i landene mod sydøst.

Men den vægelsindede april tippede meteorologisk set til den forkerte side set fra en trækkende storks synsvinkel, og maj blev hverken mild eller sød for de storke, der nåede frem.

Så nu kan en skuffende sæson for den hvide stork i Danmark gøres op.

”Facit bliver 2 ynglepar og 2 enlige fugle. De to storkepar vil tilsammen højst få tre unger på vingerne, selv om der har været masser af æg i rederne hos begge par. Desværre blev det kun til enlige storke i Nørreådalen ved Viborg og ligesådan i Bolderslev i Sønderjylland”, siger Hans Skov, der er Dansk Ornitologisk Forenings (DOF) førende ekspert i storke.

”April blev ganske enkelt en træls måned for trækkende storke på vej mod Nordeuropa. Efter en lovende begyndelse kom kulden med nordenvinden, og den holdt storketrækket tilbage, så vi ikke fik et rykind af mulige ynglefugle på de lokaliteter, hvor der var forventninger om ynglepar”, siger Hans Skov.

Massedød i nordtyske reder

Også maj blev præget af regn, rusk og kulde, hvilket resulterede i, at de etablerede storkepar mistede unger. I Gundsølille ved Roskilde har 7 æg resulteret i 2 unger, som ser ud til at klare sig. Og i Smedager i Sønderjylland endte 5 æg med at blive til kun en unge, som i skrivende stund er cirka tre uger gammel og i dunet dragt. Den skal helst have tørt og gerne lunt vejr de næste uger, hvis den skal blive flyvefærdig.

”Når storkeunger bliver så store, at forældrene ikke længere kan ligge og varme dem i reden, opstår en kritisk periode. Hvis der kommer store mængder af regn, mens det blæser kraftigt, bliver de dunede unger så nedkølede, at de dør af kulde. Det er sket i år i stor stil lige syd for den dansk-tyske grænse i det ellers storkevenlige og føderige Sydslesvig. Her er cirka 40 procent af alle storkeunger døde, fordi vejret har været imod ynglefuglene”, fortæller Hans Skov.

Udsigt til gode år i Nørreådalen

DOF’s storkeekspert, der i fire årtier nøje har fulgt udviklingen i den danske storkebestand, var i april optimistisk på vegne af Nørreådalen ved Viborg, hvor der i 2016 etablerede sig et storkepar, som dog kom for sent i gang til at yngle med succes. Parret etablerede sig sidste år først mod slutningen af juni.

Läs mer

Det tabte paradis: Europas sidste naturskov Bialowieza ødelægges (Lost paradise)

Före (before):

bialowieza forest

Efter (after):

bialowieza.jpg

(Toke F. Nyborg 26 June 2017)

Intens træfældning i Bialowieza-skoven i Polen er ved at tilintetgøre Europas bedst bevarede og sidste stykke urskov

Under trækronernes beskyttende baldakin i Bialowieza-skoven i Polen finder man det bedst bevarede skov-økosystem og sidste stykke løvfældende urskov i hele Europa.

Skoven er udpeget som UNESCO verdensarv og Natura 2000 område.

Nu er intens afskovning ved at tilintetgøre Europas ‘Yellowstone’. Det beretter Jaroslaw Krogulec, leder af BirdLife Polens naturfaglige afdeling:

”Så langt øjet rækker har træfældning efterladt et spor af ødelæggelse. Bialowieza-skoven er et paradis for biodiversitet uden sidestykke på dette kontinent, som byder på et rigt dyre- og planteliv blandt andet Europas største bestand af bisoner”.

Intet undslipper skovarbejdernes motorsave
Godt en tredjedel af Bialowieza-skoven er under officiel beskyttelse som nationalpark, mens de resterende to tredjedele er underlagt skovforvaltning og i stigende grad dårlig forvaltning. I store områder er det kun stubbene efter 150 år gamle træer, som vidner om skovens majestætisk fortid.

Statsstøttet hærværk
BirdLife Polen gør hvad de kan, for at stoppe, hvad de kalder ”statsstøttet hærværk”:

”I løbet af de seneste uger vi (red. BirdLife Polen) sammen med andre miljøorganisationer holdt UNESCO underrettet om ødelæggelserne, og opfordrer indtrængende EU-Kommissionen til at skride ind overfor den polske regerings overtrædelse af habitatdirektiverne,” forklarer Jaroslaw Krogulec.

DOF til Polens premierminister
Sammen med andre BidLife-organisationer støtter DOF de polske organisationers kamp for bevarelse af Europas sidste urskov, og har blandt skrevet direkte til den polske premierminister, Beata Szydlo, med en kraftig opfordring til at stoppe den ødelæggende skovhugst og respektere EU’s naturbeskyttelsesdirektiver.

Læs DOF brev til Polens premierminister

Den store britiske avis The Guardian har også fokus på sagen

Read more about Bialowieza in The Guardian

Högsta hönset – en personlighetsfråga?

gammalsvensk_dvärghöna.jpg

(Marie Mattsson 11 juni 2017; Foto Anna Favati)

Länge har det funnits evolutionära modeller som bygger på att djur är optimalt anpassade som konsekvens av det naturliga urvalet. Men djurindivider kan ha olika personligheter och därmed kan deras beteende ibland te sig icke-optimalt. I flera svenska studier har forskare försökt reda ut hur och varför djur har personlighet med hjälp av gammalsvenska dvärghöns.

Forskning kring att djur har personlighet är något relativt nytt. Med personlighet hos djur menar man att individer beter sig olika varandra, men relativt lika sig själva över tid och i olika situationer. Trots tidiga observationer av att individer kan skilja sig åt i beteenden, började personlighetsforskning hos djur först i början på 2000-talet.

Hur ser då personlighet hos ett djur ut? Hanne Løvlie är etolog vid Linköpings universitet och har forskat mycket på höns och dess vilda anfader djungelhönset.

– Att djur har olika personlighet är något som ifrågasätter idén att djurs beteenden är optimala då det kan leda till att till exempel en tuff individ är tuff också när det kan vara farligt, och en feg individ kan vara feg när det istället kanske kan löna sig att vara tuffare, berättar Hanne Løvlie.

Olika personlighetstyper kan ha olika överlevnadsstrategier

Precis som hos människan utvecklas djurens personlighet genom både arv och miljö. De flesta djur lär sig hur de ska reagera på olika saker, men de har inte obegränsat med energi, tid och kapacitet, och måste därför göra avvägningar. För ett djur kan responsen inför en situation vara en fråga om liv eller död.

–  Personligheter kan även hittas hos ryggradslösa djur. En av de allra första studierna av djurs personlighet gjordes faktiskt på spindlar. Där kunde man se att beteenderesponserna skilde sig mellan olika individer, vissa var onödigt aggressiva när aggression inte behövdes. Responser behöver inte vara antingen eller, det kan finnas flera steg på skalan mellantvå extrema sätt att reagera, säger Hanne Løvlie.

Variation i personligheter kan vara olika strategier som påverkar till exempel överlevnad. Det har gjorts studier med bland annat talgoxe där man sett att vissa personligheter överlever bra under vissa förhållanden, medan andra personligheter fungerar bättre i andra situationer. Ett utforskande och risktagande karaktärsdrag hos en hane kommer exempelvis till nytta efter en vinter med gott om mat då det sedan blir hård konkurrens om häckningsrevir, medan en mer passiv hane sparar energi och kan ha en större chans att överleva under vintrar då det istället är ont om mat.

Höns är bra forskningsobjekt

Tillsammans har Anna Favati, doktorand i etologi vid Stockholms universitet, och Hanne Løvlie har gjort flera studier på hönsrasen gammalsvensk dvärghöna, en nära släkting till röd djungelhöna som är ursprunget till de flesta tamhönsarter. Dvärghöns lämpar sig bra för den här sortens forskning eftersom de inte är så hårt avlade utan beter sig som den ursprungliga hönset.

–  Hönsen i studierna är tama vilket gör dem lätta att observera, samtidigt som de ger relevant information eftersom de är nära ursprunget i sitt beteende, berättar Anna Favati.

Höns är en grupplevande art, som under naturliga omständigheter lever i grupper med ett par tuppar och något fler hönor. De bildar inte par, utan båda könen har många sexuella partners, och för tupparnas del leder det till hög konkurrens om hönorna. Både tuppar och hönor bildar tydliga dominanshierarkier. Det är som en trappstege där de högst upp har främst tillgång till resurser som exempelvis mat eller, i hanarnas fall parningar. När den sociala ordningen väl är upprättad behöver tupparna oftast inte slåss mer, utan hackordningen blir stabil och leder till att det är få onödiga slagsmål och konflikter.

Vad kom först; hönan eller ägget?

Man vet att det finns ett samband mellan dvärghönsens personlighet och rang, men hur kommer det sig? I en av studierna så tittade man på om det finns ett samband mellan hierarki och personlighet hos höns. Individer beter sig olika beroende på var de befinner sig i rangordningen, men har en viss individ större chans att stå högt i rang på grund av sin personlighet eller har den fått personligheten tack vare sin position i hierarkin? För att undersöka kopplingen mellan personlighet och rang började forskarna med att kategorisera tupparnas personlighet genom att titta på hur de reagerar i olika situationer.

Läs mer